Elvire Soyez, born in 1980 is a French artist based in Stockholm. In 2005 she graduated with a MA from Ecole Nationale Supérieure des Beaux-Arts de Paris. In Stockholm she has, among other things been a special student with the Printmaking Department at the Royal College of Art.
Soyez’s work has been exhibited throughout Europe; In France at Espace Paul Ricard, Immix and at the Biennale de Vallauris. In Stockholm at Skulpturens hus and Angelika Knäpper Gallery. Her artworks have also been shown in London at Adastreet Gallery and in Istanbul at Kave.
Her works make part of several private collections and at Stockholm Konst. Les ancêtres, matière morte is Soyez’s first solo exhibition with Angelika Knäpper Gallery.
Dan Wirén writes:
In the old house in Evreux, France where Elvire Soyez grew up there were collections of things; nails forged by hand, ancient architectural elements and clocks that with their constant ticking filled her mind. In the bathroom lived a gas oven with a glowing eye and a trembling manometer, an amazing object and a vessel for the imagination. The house was unceasingly renovated, but kept its voices of past times. The child was gifted with the sense of history.
Her gaze, the sculptors, moves over the surface of the material like a dowser, trying to determine questions regarding amounts and qualities in associative layers.
History is a compressed amount of sort. To cut it is, as in wood or stone, to make available forces that might appear dangerous and unpredictable. It is of importance to stay alert. The voltage might hit you almost like a dybbuk.
“Fertilizer” is a thick piece, the map of France, cut in heavy African wood. The works massive appearance seems to contain a story about the nation, a piece of the earth directly taken from the planet where borderlines form a brutal cut surface
In “Door” we are presented to a stream of wooden ladles, on the run from juice and porridge, the sheer numbers are worrying. A cluster turning one’s mind both to the ossuary and to the kitchen.
“Saudade” perform downy air contours in a ballet, a Danse Macabre, telling the story of the scarce objecthood on a failing line. The dance continues in the drawings. Drawings grown out of pure physical sensation of earthly intensity, beyond the formation of the rational. The works are dark as tar, and with a diabolic humour.
Dan Wirén skriver:
I det gamla huset i Evreux där Elvire Soyez bodde som barn, fanns samlingar av ting, handsmidda spikar, uråldriga byggnadsdetaljer och klockor vars tickande fyllde hennes sinne. I badrummet bodde en gasolugn med ett glödande öga och en darrande manometer, ett fantastiskt objekt och en farkost för fantasin. Huset renoverades oupphörligt men behöll sina röster av tid. Barnet begåvades alltså med den historiska känslan.
Hennes blick, skulptörens, vandrar på materialets yta som en slagruteman, söker utröna frågor om massa och kvalitet i associativa skikt.
Historien är en sammanpressad massa. Att skära i den liksom i trä eller sten är att frigöra krafter som kan verka farliga, och nyckfulla. Det gäller att vara observant. Spänningarna kan slå en på näsan som en dibbuk.
“Fertilizer” är en tjock bit, Frankrikes kartbild, skuren i ett tungt afrikanskt träslag. Verkets massiva karaktär tycks rymma en berättelse om nationen, en bit jord tagen direkt ur planeten där gränslinjen utgörs av en brutal snittyta.
I “Door” ser vi en ström av träslevar, på flykt från saft och gröt, där mängden i sig är oroande. En ansamling som för tankarna till både benhus och kök.
“Saudade” uppför ludna luftkonturer i en balett, en Danse Macabre som berättar om den knappa tingsligheten på en sviktande linje. Dansen fortsätter i teckningarna. Teckningar som vuxit ur en ren fysisk förnimmelse av jordisk svärta, bortom det rationella formandet. Arbeten mörka som tjära med en diabolisk humor.
Soyez’s work has been exhibited throughout Europe; In France at Espace Paul Ricard, Immix and at the Biennale de Vallauris. In Stockholm at Skulpturens hus and Angelika Knäpper Gallery. Her artworks have also been shown in London at Adastreet Gallery and in Istanbul at Kave.
Her works make part of several private collections and at Stockholm Konst. Les ancêtres, matière morte is Soyez’s first solo exhibition with Angelika Knäpper Gallery.
Dan Wirén writes:
In the old house in Evreux, France where Elvire Soyez grew up there were collections of things; nails forged by hand, ancient architectural elements and clocks that with their constant ticking filled her mind. In the bathroom lived a gas oven with a glowing eye and a trembling manometer, an amazing object and a vessel for the imagination. The house was unceasingly renovated, but kept its voices of past times. The child was gifted with the sense of history.
Her gaze, the sculptors, moves over the surface of the material like a dowser, trying to determine questions regarding amounts and qualities in associative layers.
History is a compressed amount of sort. To cut it is, as in wood or stone, to make available forces that might appear dangerous and unpredictable. It is of importance to stay alert. The voltage might hit you almost like a dybbuk.
“Fertilizer” is a thick piece, the map of France, cut in heavy African wood. The works massive appearance seems to contain a story about the nation, a piece of the earth directly taken from the planet where borderlines form a brutal cut surface
In “Door” we are presented to a stream of wooden ladles, on the run from juice and porridge, the sheer numbers are worrying. A cluster turning one’s mind both to the ossuary and to the kitchen.
“Saudade” perform downy air contours in a ballet, a Danse Macabre, telling the story of the scarce objecthood on a failing line. The dance continues in the drawings. Drawings grown out of pure physical sensation of earthly intensity, beyond the formation of the rational. The works are dark as tar, and with a diabolic humour.
Dan Wirén skriver:
I det gamla huset i Evreux där Elvire Soyez bodde som barn, fanns samlingar av ting, handsmidda spikar, uråldriga byggnadsdetaljer och klockor vars tickande fyllde hennes sinne. I badrummet bodde en gasolugn med ett glödande öga och en darrande manometer, ett fantastiskt objekt och en farkost för fantasin. Huset renoverades oupphörligt men behöll sina röster av tid. Barnet begåvades alltså med den historiska känslan.
Hennes blick, skulptörens, vandrar på materialets yta som en slagruteman, söker utröna frågor om massa och kvalitet i associativa skikt.
Historien är en sammanpressad massa. Att skära i den liksom i trä eller sten är att frigöra krafter som kan verka farliga, och nyckfulla. Det gäller att vara observant. Spänningarna kan slå en på näsan som en dibbuk.
“Fertilizer” är en tjock bit, Frankrikes kartbild, skuren i ett tungt afrikanskt träslag. Verkets massiva karaktär tycks rymma en berättelse om nationen, en bit jord tagen direkt ur planeten där gränslinjen utgörs av en brutal snittyta.
I “Door” ser vi en ström av träslevar, på flykt från saft och gröt, där mängden i sig är oroande. En ansamling som för tankarna till både benhus och kök.
“Saudade” uppför ludna luftkonturer i en balett, en Danse Macabre som berättar om den knappa tingsligheten på en sviktande linje. Dansen fortsätter i teckningarna. Teckningar som vuxit ur en ren fysisk förnimmelse av jordisk svärta, bortom det rationella formandet. Arbeten mörka som tjära med en diabolisk humor.