Chehrehgosha writes:
The never-ending and recurrent topics in my work emanates from my vivid, yet blurred childhood memories. The camera, a lifeless and seemingly harmless object, stands my weapon of survival. I use the camera as a weapon for revenge, for hatred and as a tool to try to forgive too.
For each new art project, for each image I create, I become a little – if only a little - a better person. I try to get to know myself anew in order to become happy.
The focus of my latest project is considering memories and blaming people around me who affected me to make decisions and to think in ways that I wouldn’t have done if I was to decide myself.
Obsessions and fantasies with violent elements have infected my brain to the extent I doubt myself in relation to the ones closest to me. I am afraid of how I might react in an unpredicted situation.
Raising their children parents use various methods of discipline to mould their children. My upbringing included, among other things anger and rage. I wonder what I looked liked, deep down inside before I became who I am today. Before I was moulded, manipulated and convinced.
I can tell right from wrong when I am me, but when I am not me I can’t.
Aida Chehrehgosha skriver:
Mina tydliga och samtidigt diffusa minnen från barndomen är mina eviga, återkommande teman. Kameran, ett livlöst och till synes ofarligt objekt, är mitt verktyg för att överleva.?Kameran använder jag som vapen för att hämnas, hata och försöka förlåta med.
För varje nytt konstprojekt jag gör, för varje bild jag tar, så blir jag en lite - och bara lite - bättre människa. Jag försöker på detta sätt lära känna mig själv på nytt för att bli lycklig.
I mitt senaste projekt fokuserar jag på att bearbeta minnen och skuldbelägga människor omkring mig som påverkat mig att ta beslut och tänka tankar som jag inte skulle tänka om jag fick bestämma själv.
Tvångstankar och fantasier med våldsamma inslag har infekterat min hjärna så pass att jag tvivlar på mig själv och mitt handlande mot min närstående. Jag är rädd för hur jag skulle kunna agera i en pressad situation.
Med olika metoder för uppfostran skulpterar föräldrar fram sina barn under hela uppväxten. Min uppfostran har bland annat bestått av ilska och vrede. Jag undrar hur jag såg ut innerst inne innan jag blev den jag är idag. Innan jag formades, manipulerades och övertygades.
Jag vet vad som är rätt och fel när jag är jag men när jag inte är jag vet jag inte.
The never-ending and recurrent topics in my work emanates from my vivid, yet blurred childhood memories. The camera, a lifeless and seemingly harmless object, stands my weapon of survival. I use the camera as a weapon for revenge, for hatred and as a tool to try to forgive too.
For each new art project, for each image I create, I become a little – if only a little - a better person. I try to get to know myself anew in order to become happy.
The focus of my latest project is considering memories and blaming people around me who affected me to make decisions and to think in ways that I wouldn’t have done if I was to decide myself.
Obsessions and fantasies with violent elements have infected my brain to the extent I doubt myself in relation to the ones closest to me. I am afraid of how I might react in an unpredicted situation.
Raising their children parents use various methods of discipline to mould their children. My upbringing included, among other things anger and rage. I wonder what I looked liked, deep down inside before I became who I am today. Before I was moulded, manipulated and convinced.
I can tell right from wrong when I am me, but when I am not me I can’t.
Aida Chehrehgosha skriver:
Mina tydliga och samtidigt diffusa minnen från barndomen är mina eviga, återkommande teman. Kameran, ett livlöst och till synes ofarligt objekt, är mitt verktyg för att överleva.?Kameran använder jag som vapen för att hämnas, hata och försöka förlåta med.
För varje nytt konstprojekt jag gör, för varje bild jag tar, så blir jag en lite - och bara lite - bättre människa. Jag försöker på detta sätt lära känna mig själv på nytt för att bli lycklig.
I mitt senaste projekt fokuserar jag på att bearbeta minnen och skuldbelägga människor omkring mig som påverkat mig att ta beslut och tänka tankar som jag inte skulle tänka om jag fick bestämma själv.
Tvångstankar och fantasier med våldsamma inslag har infekterat min hjärna så pass att jag tvivlar på mig själv och mitt handlande mot min närstående. Jag är rädd för hur jag skulle kunna agera i en pressad situation.
Med olika metoder för uppfostran skulpterar föräldrar fram sina barn under hela uppväxten. Min uppfostran har bland annat bestått av ilska och vrede. Jag undrar hur jag såg ut innerst inne innan jag blev den jag är idag. Innan jag formades, manipulerades och övertygades.
Jag vet vad som är rätt och fel när jag är jag men när jag inte är jag vet jag inte.